Även om jag ofta befinner mig i sammanhang där varje persons unika utgångspunkt är rådande. Möter jag ändå ofta människor som ofta jämför sig med andra, vilket inom exempelvis meditation och yoga borde vara fullständigt irrelevant

Det känns som vi alltid förväntar oss att följa någon slags mall, vilket egentligen är alldeles för begränsande. Förra veckan träffade jag en frisör som berättade att hen tyckte balfrisyrer var väldigt jobbigt, eftersom de blivande studenterna lätt bröt ihop om frisyren inte blev exakt så där Hollywood glammig som förväntat. Det är synd att vi ofta fäster så stor vikt vid den yttre prestationen eller utseendet när vi borde njuta av tillfället och situationen.

Häromdagen när jag mediterade var jag överallt där mina tankar inte skulle vara. När bubblan skulle ta mig upp till en härlig plats och jag skulle fyllas med alla tänkbara härligheter. Befann jag mig i själva verket i en av mina metodböcker och funderade över metodval. Det syns ju inte utåt, men en stund uppfylldes jag av den där känslan av att vara värdelös. Trots detta tog jag mig tillbaka till överflödets land och kunde avsluta meditationen. Det jag ändå fick med mig i slutändan var ändå det där lugnet, som jag eftersträvat. Vad det gäller Metodvalet ber jag att få återkomma…

För några veckor sedan deltog jag i en gruppmeditation och noterade att en hel del var just stressade och rädda för att inte ”klara” av meditationen som förväntat. Något som jag skrattade gott åt och tänkte på häromdagen när jag var överallt i tanken än just där. Fånigt egentligen eftersom ingen kan veta var andra upplever egentligen. Jag kan liksom inte jämföra mina rörelser i Yoga med min instruktör. Det är typ som att jämföra en elefant (jag) och en balett dansös. Hur som helst det är dags att acceptera sig själv och sluta upp med att jämföra. Vissa dagar går det bättre än andra helt enkelt:)

All the best.