Idag är en sådan där dag då varje steg känns som att gå i tuggummi. När jag häromdagen berättade det för en god vän tittade den frågande på mig. Orsaken till det är att mitt gamla vanliga jag är morgonpigg och springer fram. Det fanns inte någon tid på dygnet som jag kunde prestera så väl. Huvudet var kvicktänkt och jag kunde hinna mer än vanligtvis.

Nu går det i stort sett halva dagen innan energin är på den nivå som kroppen tillåter för dagen. Vädret idag har lite mer och önska och till och med ur och skur hunden sneglar osäkert på mig när jag går förbi. Verkar inte som han är så sugen på att gå ut idag heller. Dock har han visat upp sig för fönsterputsarna, men efter det kröp han ner i sin puff.

Det viktiga dock är att bibehålla rutiner och det är också något som de berömmer mig för att jag är noga med dem. Vidare finns det nog inget jag längtar efter så mycket som att energin ska återvända till kroppen och jag kan börja träna igen. Återigen steg för steg närmar det sig målet och nästa vecka hoppas jag kommer generera positiva besked. Besked som kommer ge mig tillåtelse att öka farten igen, så håll tummarna. Vill också poängtera att jag inte kommer öka den som tidigare, om någon undrar.

Något som också är positivt i allt detta är att jag inte är det minsta ensam om detta. Kommer dagligen i kontakt med människor som också hamnat i utmattning och de beskriver inte sällan att man tenderar förlorar delar av sin identitet. Det är en del av omställningen och något som kommer att bli bra på sikt. Vi som hamnar här identifierar oss ofta med prestation och när man lämnar ekorrhjulet ska man mitt i all förvirring hitta sig själv. Det går och är nyttigt, men det tar tid och kraft.

Dessutom kommer det ibland, så kallade kloka synpunkter vilka menar att om jag bara tillåtits studera hade detta inte hänt. Därför vill jag poängtera att anledningen till att jag valt att arbeta så mycket berott helt och hållet på mig själv. Orsaken till det är att jag personligen tycker om variationen och att befinna mig i olika världar. Jag har alltså trivts med det och det har gett mig så oerhört mycket positivt. Det är även därför jag tycker om att vara en del av ideella föreningar samt politiken, eftersom det ger mig så mycket tillbaka. Däremot måste jag bli betydligt tydligare med mina gränser och kommunicera dem. Det är mitt ansvar.

Det krävdes kloka och fina personer runtomkring mig efter jul, som fick mig att till slut inse att det inte gick längre. Det är jag tacksam för, men nu ser jag fram emot att snart komma tillbaka så sakteliga igen. Förutsatt att jag får vill säga.

Önskar er en fin dag:)