I ett samtal med en vän häromdagen berättade den att personen alltid strävat efter den så kallade normaliteten. Faktum var att jag frågade undrande vad som är normalt eller inte, eftersom det är upp till betraktaren. Dessutom kom vi fram till att inget i våra respektive liv följt den så kallade normen. Ändå har den där längtan funnits inom oss, nämligen att vara normal.

Jag har alltid haft en känsla av att vara annorlunda och inte upplevt mig passa in i kollektiva gemenskaper. Inte för att jag på något sätt föraktar det utan för att jag inte trivs. För ett tag sedan sade en person till mig att jag inte direkt tillhör kategorin som gillar kafferep. Helt sant det gör jag inte utan jag vill befinna mig i meningsfulla och utvecklande sammanhang där man kan diskutera meningsfulla saker.

Jag har historiskt varit bra på att välja bort de sammanhang jag inte trivts med och just nu inser jag faktiskt att det varit bra. Att tillbringa tid i sammanhang där vi inte trivs tenderar bara att skapa missnöje och en känsla av otillräcklighet. Alltså bör man inte sträva efter den där rådande normen utan istället börja fråga sig själv vad du vill ha ut just av ditt liv, vilket kan innebära att man väljer bort vissa sammanhang även om det anses opassande.

Häromdagen fick jag frågan om vad just mitt hjärta önskade och jag kunde inte riktigt svara, eftersom det just nu är så många bitar som ska falla på plats. Det jag vet är att mitt hjärta dock inte kommer att välja vägen som hör till det så kallade normala. Det innebär därmed att jag kommer fortsätta vara annorlunda. Redan som barn när jag vandrade hem till Mexitegelvillan på Ingenjörsgatan i Linköping brukade jag titta upp mot den klara stjärnhimlen och längta bort till något annat, men jag visste inte vad. Nu har vi fått ett liv här på jorden och det är bäst att göra det allra bästa av det. Så, även om det inte kommer följa det normala, så kan man ju alltid göra det som känns bäst just för dig.

Önskar en fin vecka:)