Jag minns det som igår sommaren när jag var 14 år och började läsa Moa Martinssons böcker om Mia helt frivillig. Hur jag sedan fortsatte att läsa om statare och backstugusittare. Hur jag och min kompis diskuterade livssituationen och den förändring som skedde i det framväxande industriella Sverige. Vackra historiska skildringar som berättar om en svunnen, men viktig tid av vår gemensamma historia. Vi kom fram till att hade det inte varit för arbetarrörelsen hade det aldrig skett en förändring. Det står jag fast vid än idag!

Idag tycker många att Moas böcker är förlegade och föråldrade. Sanningen är att det är en naturlig historisk skildring av hur det var att växa upp i underklassen. Där det drog mellan golvtiljor och ovissheten om man skulle kunna bo kvar var ständigt återkommande. Gnagande oro över om maten skulle räcka och om det skulle finnas tillräckligt med arbete på fabriken. En beskrivning av en osäker arbetsmarknad där arbetarens villkor inte var viktiga. Berättelserna om Mia och hennes mor genom deras hårda liv var en beskrivning av hur många hade det under den här tiden. då det inte fanns någon egentlig social rättvisa. Hur en enkel klänning kunde liva upp ett halvår av ens liv, som man köpt för hårt inarbetade ören. Berättelsen om baksidan av att vara hårt arbetande kvinna till mycket mindre lön och söndervärkta händer. Ändå fanns alltid viljan att sträva framåt.

Samtidigt som Moa berättelse var skitig bjöd den på värme och kärlek. Den berättade också den allra enklaste drömmen om att hitta den rätta kärleken. Inte sällan bestod kärleksrelationen av våldtäkt och superi i slutändan. Ändå var det kvinnan i berättelsen som stod upp och såg till så att livet flöt på. Starka och självständiga kvinnor utan egentlig likvärdig rätt att påverka. Detta var berättelsen om enkla outbildade kvinnor, som stretade på för att komma framåt.

Redan som 14 åring funderade jag och min kamrat över hur det kom sig att Moa som faktiskt skildrade en verklighet med stor trovärdighet aldrig nådde den berömmelse som hennes våldsamma make. Svaret var ju enkelt det berodde på att hon var kvinna.

Många höjer på ögonbrynen när jag berättar att jag är Socialdemokrat, för mig är det självklart. Socialdemokratin ändrade förutsättningarna för en arbetarklass som levde under dessa levnadsvillkor Moa berättar om i sina böcker. Det kommer jag var evigt tacksam för och ett samhälle mår alltid bättre där klyftorna är små. Det är Socialdemokratisk politik för mig. Vi har kommit långt, men en hel del återstår. Dock kommer jag alltid vara evigt tacksam för att jag ägnade min sommar som 14 åring till Moas berättelse om Mia och de andra böckerna som berättade om statare och backstugusittare. Ett samhälle jag aldrig vill tillbaka till, men är så tacksam över att de valde att berätta. Arbetarförfattarna var i mångt och mycket självlärda, eftersom många av dem saknade fullständig skolgång och tillgång till litteratur. De värnade om det fria ordet och när de satte sin situation på pränt bidrog det ytterligare till samhällsförändring.

För er som har möjlighet visas filmen om Moa på Zita i Stockholm i helgen

Tack, Moa Martinsson för dina skildringar.