En av mina stora brister har alltid varit tilliten till min förmåga. Till saken hör ändå att jag alltid överpresterat. Har alltid haft en hög arbetsmoral och en vilja att hela tiden göra rätt för mig och helst ska den vara 100 gånger bättre än andra. Ibland har det faktiskt också lett till att jag åtagit mig mer än vad jag kanske borde gjort. Vissa skulle mena att jag är en perfektionist.

Jag har alltså varit fast vid att alltid vara en duktig flicka. Det där tenderar ju att dränera en på energi till slut. Även fast mantrat alltid varit att det inte är prestation som räknas utan den person du innerst inne är. Har jag aldrig varit nöjd om jag inte hunnit ett visst antal projekt per dag. I mitt hjärta har prestationen kommit först. Det har varit den som definierat det egna värdet.

Bekymret har inte varit att hinna projekten, eftersom det gör jag ofta snabbt och lätt. Nej, det stora problemet för mig har alltid varit att jag ansett att prestationen borde varit betydligt bättre. Får jag exempelvis VG på en inlämning eller uppsats har det inte glatt mig särskilt länge, utan istället har jag ägnat tiden åt att se vad som borde gjorts bättre. Det är grymt elakt, men en viktig aspekt är trots allt att det sker en utveckling och ett lärande i ett sådant sammanhang.

Till saken hör att utmattningen tvingat mig att tänka om. Istället ägnar jag inte sällan en stund varje dag med att uppskatta mig själv och släppa det ständiga självföraktet. I dag klappar jag mig själv på axeln för att jag slutförde ett projekt som nu är klart. Jag gjorde mitt yttersta och nu håller jag tummar och tår, för att det får precis det resultat jag önskar. För sanningen är att jag förtjänar det allra bästa och i det bästa av världar skulle detta kunna var ett kvitto på det. I väntan på resultat lutar jag mig tillbaka och Tackar mig själv för den bra personen jag ändå är. För sanningen är ju den att vi alla förtjänar det allra bästa oavsett prestation eller inte.

På återhörande:)