Kanske vore det brukligt att skriva om det underbart uppdukade påskbordet. Om det härliga hänget i solen eller om påskäggsjakt. Något i min själ längtade kort tillbaka till den där tiden då sonen lyckligt öppnade sitt överfyllda påskägg. Hur jag i veckor planerat och funderat över vad vi skulle lägga i det och när dagen äntligen kom och letandet skulle börja var förväntningarna lika stora som inför julafton. Det var härligt trots allt.

Dock har inte min långfredag varit så idyllisk, förutom att jag hade förmånen att träffa några förväntansfulla ungdomar på sin väg ut i livet. Det är något speciellt när man har fått följa dem genom åren och så helt plötsligt står det vuxna människor framför en. Lite svårt för hjärnan att förstå att de små liven, som en gång bara hade hockey och fotboll som sina prioriteringar nu har helt andra.

Kvar står jag där i min ensamhet och slår mig ner vid mitt lilla bord, börjar att läsa rapporten. En stund senare trillar tårarna ner på min kind. Denna grymhet och detta förrakt skapat ur ett förtryck. Vi har sett det tidigare i historien och det pågår just nu. Under hösten läste jag mycket om just det sexuella våldet i väpnade konflikter, men idag när jag fick läsa flickornas egna berättelse. Glömde jag helt de så kallade objektiva forskar glasögonen. Berättelserna skar i mig och bilderna satte sig på näthinnan.

För er som undrar läste jag Amenstys rapport om brotten mot Rohingya befolkningen. En utstuderad etniskrensning med givna och välplanerade inslag av systematiska gängvåldtäkter. Syftet är att stigmatisera och förnedra samt avhumanisera kvinnorna. För att skapa skam och skuld samt förgöra familjerna. När kvinnan fråntas sin egen rätt får det därmed en sådan inverkan på familjen, så att det är svårt att få en fungerande familj. Därmed har översittarna vunnit genom att splittra och söndra familjerna. På sikt leder detta till att samhällen tenderar att slås sönder. Kvar blir spillror både psykisk, men även fysiskt.

Vidare är det dessutom så att även inom deklarationen för mänskliga rättigheter är de sexuella brotten mindre prioriterade och hamnar längre ner på straffskalan, vilket de systematiska förövarna är väl medvetna om.

Hur som helst ger detta ändå perspektiv och jag tittar mig tacksamt omkring för det jag har. Samtidigt som jag är tacksam för dessa starka kvinnor viktiga berättelser, eftersom det ärt bland de svåraste brotten att kartlägga eftersom det är just förknippat med stigma och skam.

Jag önskar er en väldigt fin påsk🐔🐥