Jag minns mitt första anförande i Uppsala, där jag skulle genomföra ett speech på 3 minuter. Det jag talade om tog sin utgångspunkt i upploppen i Soweto och hur pojken som räddade en annan tvingades i landsflykt. Bilden hur han kommer springande med den livlösa pojken etsade sig liksom fast när jag såg den i Soweto.

Ämnet berörde hur strukturer och system som apartheid bidragit till stigmatisering och utanförskap för den svarta befolkningen. Även hur svårt det är att frigöra sig från etablerade strukturer, vilket den svarta befolkningen lever under än idag. Hur ett ojämlikt utbildningsväsen bidrar till att upprätthålla strukturen samt indirekt tvingar människor att bibehålla den sociala tillhörighet de föddes in i.

Hur som helst, minns jag att den kritik som uttalades var att jag varit alltför politisk i mitt ställningstagande. Jag vet att jag nämnde det för en god vän, som skrattande titta upp på mig och sade. Politik och att vilja motverka strukturer och värden som inte går stick i stäv med jämlikhet, rättvisa och solidaritet är en stor del av vem du är. Det var så sant!

Det är också en av anledningarna att jag inte längre kan sitta tyst, utan att påtala det som går emot dessa värden. Jag minns också att jag i slutet av mitt tal knöt ihop det med att det är en skam att vi har ett högerpopulistiskt parti som slår mynt på misstro och bristande tillit. När vi återigen borde ha lärt oss så mycket av historien. Visst, var talet politiskt…

Att stå upp för demokrati och jämlikhet är något vi måste göra dagligen. Det räcker inte att rösta vart fjärde år. Utan för att stå upp för det vi tror på måste vi ägna det en viss tid varje dag. Alla kan bidra och jag tänker att det är viktigt att inse att vi alla är en del av det gemensamma. Så, en liten insats för vårt demokratiska samhälle räcker gott och väl i syftet att upprätthålla och utveckla vår vackra samt fina demokrati.

Önskar dig en fortsatt fin torsdag:)