Sitter på min lilla balkong och blickar ut över havet. Doften av saltvatten blandat med lavendel och tallbar slår emot mig. Det är en ljuvlig doft som är typisk för just Hvar och Brac. Sorlet från båtmotorer och samtalande människor skapar en behaglig ljudkuliss.

Det är ändå härligt att komma iväg och jag älskar omgivningarna här med det karga landskapet. Även om det är mycket folk märks det inte alls på samma sätt, som exempelvis på Mallis. Där är det betydligt mer stressigt än här vid adriatiska havet.

Jag använder denna tid till reflektion och låter sakta olika omständigheter sjunka in. Det är behövligt att stanna upp och bara vara. Omgivningen och havet gynnar verkligen möjligheten att stanna upp. Jag har varit i detta land många gånger, men återvänder gärna.

Första gången var strax efter att inbördeskriget tagit slut och landet hade börjat byggas upp. Jag minns inte minst hur det gick se spår av kriget i den gamla stadsdelen i Dubrovnik. Alla de nya taken som lagts efter att fredsavtal undertecknades vittnade om stora skador. I syftet att förstöra, vilket inte är ovanligt i konflikter för att försöka förstöra kulturhistorien, som är så viktig för människors förankring.

Det ytliga har läkt, men jag tänker ändå någonstans under ytan finns såren kvar som påminner om det som varit. Saknade släktingar som aldrig återvände eller fysiska skador som blir en påminnelse om det krig som söndrade denna region under alltför många år.

Vi turister kan nu sitta här och njuta av de vackra omgivningarna och vara tacksamma för att just vi har möjlighet att vara just här. Tacksamma för att den konflikten upphörde även om vi dessvärre har alltför många av dem i världen idag. Där människor tvingas att lämna sina hem och söka skydd. Många blir utsatta för förfärliga övergrepp och inte minst den sexuella krigsföringen traumatiserar och sliter sönder familjer.

Dock är ändå Balkan halvön en påminnelse om att det finns en ljus framtid och att det går att gå vidare samt förlåta.

Önskar dig en underbar dag:)