Ännu ett antal dagar har passerat och vi alla inser att det lider mot höst. Nya utmaningar och utveckling står i antågande. Just nu njuter jag av varje sekund, av att bara vara här och nu. Känner en så stor tacksamhet över allt det som sommaren erbjöd och faktum är att jag för första gången på ett halvår känner mig utvilad.

Nu börjar livspusslet och den viktiga insikten om att finna en balans mellan yrkesliv, det social, träning, meditation samt yoga. Inte minst behöver jag samla ihop mig för att knyta ihop min Masteruppsats som vilat hela sommaren. Det finns ingen anledning att oroa sig, för det kommer lösa sig när tiden är inne även om det kommer krävas en insats. Den insatsen kan endast jag bistå med och det är mitt ansvar och ingen annans.

Igår läste jag en oerhört bra artikel av en forskare vid Lunds Universitet, som beskrev att vi odlat en rädsla och oros kultur i Sverige. Där vi lär ut att vid minsta lilla motstånd ska någon ifrågasättas och gärna anmälas. Detta ser vi i dagens samhälle där individen egentligen inte tycks behöva ta något ansvar, utan när den misslyckas ska omgivning och personal förändras. Detta i sin tur tenderar att leda till att professioner inom exempelvis lärarkåren blir rädda för att anmälas och vågar därmed inte stå upp för den profession som den besitter, vilket är allvarligt. Ett ytterligare exempel på detta var att en rapport visade att föräldrar i Djursholm tvingade lärare att ändra sina betyg annars ansåg man vara en dålig lärare och fick mindre pengar i plånboken. Ytterst allvarligt eftersom vi har en viktig roll i vårt myndighetsutövande där lagar och styrdokument beskriver tydligt vad som är vårt uppdrag. Dags att ståupp för professionen och varandra.

Frågan är då vad vi lär våra ungdomar om man inte får ta ansvar och föräldrar hotar och utövar påtryckningar mot välutbildade lärare. För förr eller senare måste eleverna kunna ta ansvar för sitt agerande. Dessutom visar forskning att det leder till ökad psykisk ohälsa eftersom barn och unga behöver gränsdragningar samt lära sig att respektera varandra. För om alla andra anses behöva kratta i syftet att man ska må bra, leder det till att individen inte anses kunna påverka sin situation. Människor som upplever att de inte kan påverka sin situation kommer att må betydligt sämre än de som kan påverka den. Trots att vi alla äger den kraften, men det innebär att var och en börjar med sig själva. Som vuxna har vi också en viktig uppgift att respektera varandra även om vi tycker olika är inte uppgiften att förändra andra. Utan snarare att acceptera att vi alla är olika och har därmed olika förutsättningar.

Önskar dig en fortsatt fin söndag:)