Ännu en vecka har passerat och min själ samt hjärta längtar efter att strosa i Engelska parken. Den är så oerhört vacker och de gamla byggnaderna minner om historiens vingslag. Det gamla anrika Universitet där Linne höll till. Platsen där den akademiska kvarten myntades. Platsen där domkyrkan och slottet tronar.

Ja, jag är verkligen förälskad i just Uppsala. Det är så vackert nere vid Fyrisån, kullerstensgatorna och broarna som leder över ån och för oss upp mot domkyrkan och Carolina.

Det är en ynnest att få befinna sig här och det är således dags att stänga en dörr och gå ut emot något nytt och okänt. Först ska jag bara andas in miljön och insupa de vackra miljöerna innan det är dags för ännu ett avsked. När jag kom hit för 2 år sedan öppnades en ny värld upp för mig och jag har lärt mig så mycket. Framförallt om mig själv och den väg jag ska vandra.

Jag minns promenaden som förde oss i Dag Hammarskölds fotspår och även Fadimes. Fadimes kamp för att överleva under ett konstant hedersförtryck. Något vi inte lyckades sätta stopp för, hederns förtryck var alldeles för starkt och vi var allt för naiva. Fadimes kamp lever i högsta grad och även Hammarskölds hopp om fred. Den kampen tar aldrig slut, men minnesmärkena påminner om att alla kan göra något, för en rättvisare värld.

Mycket vatten har runnit under broarna och jag är definitivt inte samma person som jag var, utan en ny uppdaterad person som under dessa år utvecklade förståelse för att mitt sanna väsen älskar kommunikation och att vara en ständig skribent. Trots att många försökt kväva mig genom att berätta att jag inte duger och klarar något. Har jag klarat mycket, väldigt mycket för att vara ärlig.

Jag vill inte längre stå i kö för att vänta på min tur. Jag vill göra det jag älskar nu, ytterligare en anledning till varför jag valt lämna partipolitiken, eftersom jag vet att en del undrar. De som känner mig vet att jag älskar politik, men inte i de former som erbjudits mig. Den passar inte mig och det lyfter inte mig att vara i dessa grötiga och kletiga sammanhang.

Jag vill vara i fria tillåtande miljöer där jag får vara den jag är utan att anpassa mig till ett tunggrott system inrutat av hierarkier. Ibland gör det ont att inse sanningen, men det är först då vi kan vara sanna mot oss själva. Det är först då vi kan vända blad och gå in i det nya.

Så, i dagarna är det dags att säga farväl till mitt älskade lärosäte Uppsala Universitet och gå vidare. Ett nytt vitt ark ska fyllas och nya blad ska vändas. Det är dock med stor tacksamhet som jag inser att de där dagarna på Donnersgatan i Visby förde mig mot internationella konflikter och ett vackert Uppsala. Ett minne jag ska ha nära mitt hjärta, när jag nu än en gång ger mig ut för att upptäcka nya platser och miljöer. Det är viktigt att våga och skapa det liv vi vill leva, det var något jag lärde och utvecklade här i Uppsala.

På återhörande;)