För några år sedan satt jag en intention om att ett mål skulle uppnås. För att vara helt ärlig var jag inte helt medveten om det, men någonstans i det undermedvetna låg det och skavde.

Jag visualiserade målet och vet ni vad nu är det nått. Att det slutligen skulle krävas en stor kraftansamling var jag inte medveten om. Trots att jag kunde gjort lite annorlunda inser jag att resan mot just detta mål varit både givande och utmanande. Jag gav inte upp för inom mig var det bestämt att det skulle ske.

Ungefär som när jag vid 15 års ålder fick fatta beslutet att för att överhuvudtaget överleva var jag tvungen att flytta hemifrån. Det beslutet jag tog då har liknats vid att kasta sig ut från 8;e våningen. Det tog år innan jag landade på fötterna, men jag kämpade alltid på. Det fanns så mycket jag ville se och uppleva.

Beslutet jag tog tvingade mig att bryta upp från kamrater och allt som var tryggt i min miljö. Det fanns aldrig någon återvändo och jag var tvungen att fortsätta framåt. När mina kamrater kunde ägna tid åt allt de tyckte om. Fick jag kämpa för att överleva dagen och finansiera min tillvaro. Varken samhället eller mina föräldrar bidrog till det i någon större utsträckning.

Jag vet allt om hur det är att uppleva när våra sociala skyddsnät inte fungerar. Och det finns också något som jag brinner oerhört mycket för beroende på mina egna upplevelser. Nämligen barn och ungas rättigheter och att de måste tillvaratas. Det är inte föräldrars rättigheter som ska råda i första hand, vilket det var och fortfarande är.

Jag har ibland ansetts som privilegierad och bortskämd, men faktum är att jag kämpat mig upp helt för egen maskin. Det du ser är kanske inte alltid det du tror. Jag har bearbetat händelser och situationer. Jag har sett och upplevt vuxna svika fler gånger än jag orkat räkna. Jag har sett myndigheter i Sverige svika barn och unga., även mig.

Trots allt detta har jag aldrig stannat i självömkan. Jag har fortsatt ödmjukt och envetet fram på min väg. Djupt där inne bor det nog trots allt en Gnosjöbo😉

Så, när jag efter vårens alla väg omledningar på grund av min utmattning tvingades sakta ner. Kan jag med stolthet och ödmjukhet meddela att jag är klar med min Masterexamen in religion, peace and conflict samt passerat över 500 HP.

Jag som 15 åring inte ens kunde tänka tanken att jag skulle kunna utbilda mig, eftersom all kraft gick åt till att överleva. Idag och då visste jag att det var det enda riktiga att lämna hemmet. Inom mig visste jag hela tiden att det skulle gå och att allt skulle bli bra.

En dröm som jag alltid närde inom mig var drömmen om att en dag få läsa högskolekurser inom internationellpolitik och religion. Så, i dagarna nådde jag äntligen mitt mål med att avsluta min examen. Det tog lite längre tid, men nu är jag här.

Dags att sätta nya intentioner snart och blicka framåt, eftersom det alltid finns en väg som leder framåt. Den kan vara tråkig och full med höga hinder, men jag vet att det alltid går att ta sig fram på ett ödmjukt och fint sätt utan att trampa på andra.

Önskar dig en fin dag;)