Ända sedan jag var ett litet barn älskade jag att vandra längs den kuperade grusvägen. Ljudet av stenarna som som skrapade mot marken. Doften av den fuktiga sanden. Under den tidiga våren ändrade den vackra gången karaktär och den kantades av vitsippor, gullvivor och den lilla vackra blomman förgätmigej.

Idag kom en sådan där känsla till mig att jag inför kvällen fullmånemeditation skulle plocka en liten bukett av den vackra lilla blå blomman. Som med sin ihärdighet sprider sig i sina revor. Anledningen till att tanken dök upp var att jag under dagens PT-pass tränade ute och såg den lilla blomman växa i all sin prakt.

När jag med ett stort leende kom hem och satte mig vid köksbordet. Gick igenom dagen med familjen. Kände jag en sådan tacksamhet för allt det vackra och fina jag har. Den lilla blå blomman dök upp i min tanke och jag insåg där och då att jag var tvungen att kolla betydelsen.

Den betonar värdet av att känna och uppleva kärlek och vill alltså sprida budskapet om vikten av att älska dig själv för att få kärlek tillbaka. När jag satte mig vid tangentbordet för att skriva detta inlägget insåg jag varför jag älskade min farmors grusväg och hennes torp. Det var helt enkelt en berättelse om att i allt det enkla kan du hitta så mycket att vara tacksam för. Det lilla barnet påmindes om att jag en gång helt självklart upplevt det så.

Så förgätmigejen påminde mig om det viktiga och om det som faktiskt är jag. Trots att livets prövningar och hårdhet fått mig att glömma det som jag en gång ansåg som självklart.

I meditationsövningar när jag reser till en plats här på jorden där jag känner mig älskad och fri återvänder jag alltid till min farmors blomsteräng där midsommarblomstret är i full blom. Där i allt det enkla var och är jag älskad precis som den underbart värdiga person jag är.

Så, tack kära förgätmigej för din påminnelse och tack för att du sprider dina frön med vinden och etablerar din visdom och kärlek i jorden.

Önskar dig en fin och vacker kväll i fullmånens anda;)