Den här helgen inleddes med att jag promenerade längs med havet. Hörde hur vågorna slog in mot stranden. Jag gick där och avslutade med veckans reflektion. En reflektion som kom fram var att jag inte längre förstår var tiden tar vägen.

Det är faktist även så att andra sagt detta till mig i olika sammanhang. Inte så att det går för snabbt så att jag inte hinner med. Utan enbart att dagarna försvinner och flyter ihop. Det är en ganska intressant känsla och befriande.

Det är som något nytt träder fram och att den gamla industriklockan försvinner. Gränserna likaså. De upphör att vara synliga och allt som finns är egentligen här och nu. Det roliga är att jag liksom alltid tyckt att det där med att fånga dagen alltid varit så där klyschigt. Men det är i stort sett det allt handlar om.

Det ligger dock mycket i Carpe Diem och jag inser mer och mer vikten av att vara här och nu. Ibland kan jag nästan bli arg på mig själv att jag ägnat så mycket tid åt självförakt och inte minst oro och ånger för vad som ska ske.

Jag inser mer och mer hur viktigt det är att respektera sig själv precis som man är. Något jag gärna predikat för andra, men inte ansett mig själv vara värdig det. Så, mitt i dagarnas virrvarv känner jag en sådan tacksamhet för mig själv, mitt liv och mina dyrbara erfarenheter. Det finns så mycket att leva för och inte minst vara tacksam för.

Så, mitt råd denna dag blir således ”carpe diem”😉Ta hand om dig✨

Psst: dagens super bonus är att jag ska åka och titta på nya saker till lilla Milou🙂