Sameh Egyptson, som bidragit med viktig forskning gällande muslimska brödraskapets infiltrering av det politiska systemet belyser ytterligare punkter. Jag minns faktiskt debatten i början av 90-talet då den första muslimska skolans etableringsrätt diskuterades i utbildningsnämnden. Egentligen var det ingen som var för den, men dessvärre var lagstiftningen det.

Egyptson beskriver på ett tydligt och nyanserat sätt hur det Socialdemokratiska partiet lät det ske. Hur viktigt det var att bibehålla sin position och vikten av att få röster. Det som vi idag kallar just röstfiske. Problematiskt är det minsta som kan sägas.

Intressegrupper som snarare stod för kvinnoförtryck och att islam skulle påverka just politiskt. I en extremt sekulariserad stat, känns nästan overklig men är dessvärre sann. Inte alls i linje med partiet eller för den delen alla de viktiga frågor och förändringar som partiets beslut drivit fram. Gällande jämställdhet och jämlikhet. Ibland kan jag liksom tänka att rädslan för att förlora makten snarare försatt partiet i bojor, som inte fört det framåt. Men framförallt har det också lett till att opponenter som vidtalar problematiken snarare tystas och stängs ute i kylan.

Något som inte alls ligger i linje med det som en gång var. Dessutom finns det också en brinnande punkt i Egyptsons skrivelse. Nämligen den som gör gällande att man faktiskt kan be om ursäkt. Tala om att vi gjorde fel, för när det är gjort är det faktiskt möjligt att finna nya vägar. Det är kanske inte alltid så att den väg som ser lättats ut är den som leder framåt. Något som jättekolossen kommer att få erfara.

Jag kan verkligen sakna den där sanna och fräscha framtidsvisionen, som talar om det nya samhället vi vill bygga. Inte det där röstfisket och tungrodda, som snarare enbart vill tala om att alla andra gör fel. Kanske dags med en riktig och djup självrannsakan, men för att den på något sätt dessutom ska bli trovärdig bör det kanske öppnas upp för dem som bär en sann vision och inte endast är fostrade inom den trötta fackföreningsrörelsen eller det glättiga SSU, eller trista och föråldrade pampar som för länge sedan skulle bytts ut. Eller de där som anses representera de där i utanförskapsområdena, men som kanske inte faktist har den där sanna och hjärtliga socialismen.

Med det sagt vill jag se förändring och jag vill också berätta från djupet av mitt hjärta att det finns fina SSU:are och andra folkrörelsehjältar om någon undrar. Däremot är väldigt mycket just så där grått och trist.