Inte för att Myanmars demokratiska utveckling sett särskilt ljus ut utifrån flera olika perspektiv. Inte minst har militären haft kontroll över det juridiska systemet. Att Aung San Sui Kyi dessutom kritiserats för att inte göra något är ingen underdrift. Senast jag arbetade med maktstrukturerna i landet menade inte minst Freedomhouse att Myanmars hopp gällande Demokrati var uteslutet.

Militären har haft järnkontroll. De har kontrollerat media och internet under många år. Att människor i landet lever under förtryck är inget nytt. Ett land med i stort sett alla typer av konflikthärdar. Politiska, juridiska, minoriteters bristande likvärdighet och inte minst den politiska representationen.

Hoppet för en demokratiseringsprocess var sedan länge tämligen död. Dock var det med en stor sorg informationen gällande militärens maktövertagande nådde mig. Att landet har politiska fångar och behandlar oliktänkande ytterst illa och många gånger helt emot de mänskliga rättigheterna är ingen underdrift.

Dock var det återigen en spegel av att landet inte nått dit de vill eftersom bekymret nummer ett: militären kontrollerar de politiska, geopolitiska samt det juridiska systemet.

En förhoppning skulle kunna vara att människor i Myanmar lyckas organisera sig trots att det är oerhört svårt samt förenat med stor fara. Att munkväsendet på något sätt skulle kunna se värdet av ett nytt Myanmar där all får möjlighet att vara representerade.

Mina tankar går till de som satts i politisk gisslan samt tillminoriteterna som alltför länge förföljts och behandlats illa av den egna militären. Bristen på insyn i Myanmar har varit obefintlig men frågan är nu hur den ska se ut.

Jag hoppas innerligt på ett ljus i allt det mörka, men jag tror starkt på nya krafter som kan förändra livssituationen för Myanmar och dess befolkning. I allt det mörka måste det trots allt finnas hopp. Så med de orden sänder jag ljus och hopp till Myanmar, för dt är liksom det enda jag kan göra.