Några veckor har gått sedan den slutliga ridån för det lilla pyttelilla hoppet om frihet samt demokrati i detta lilla land. Civil Right Defender vittnar om hur politiker och oliktänkande fortsätter att arresteras. Människor rapporters vara trötta och ledsna på förtrycket, vilket inte minst beskrivits av Internationella Palmecentret.

Förhoppningen finns där om att människor trots sina olika tyckande kan organisera sig, vilket givetvis är förenat med stor fara. Den militäraregimen har under år gjort all typ av organisering nästan omöjlig. Trots att man tvingats att visa upp ett tillåtande klimat, vilket kanske snarare varit ett spel för galleriet för FN och andra organisationer.

Det är svårt och nästan omöjligt för det internationella samfundet att bidra med något just nu. Under flera år har FN;s hjälpinsatser inte kunnat komma fram till stora delar av landet. Det har från Amnestys sida rapporterats att en orsak givetvis varit infrastrukturen, men även militärens ständiga försök att försvåra både juridiskt och genom att ställa till trubbel längs vägarna.

Mitt eget intresse för landet började i och med Rohingya befolkningens situation. Därför är jag nu djupt bekymrad för gruppen som sådan men även andra minoriteters rättssäkerhet. Jag väntar också på vilken ståndpunkt munkväsendet kommer att ta, vilket det varit ovanligt tyst om.

Munkväsendet i Myanmar har stor inverkan på civilsamhället och är en progressiv rörelse trots att den är av Buddhistisk karaktär. En del tror att buddister alltid är fredliga men så är inte fallet, eftersom de har visat sig ligga bakom mycket förtryck. Dock ställs mitt hopp till munkväsendet, eftersom de med vilja faktiskt skulle kunna bidra till förändring, vilket de har visat tidigare. Det förutsätter dock att de ser en nytta av det. Människor i Myanmar sätter stor tilltro till det buddistiska munkväsendet som både har en indirekt rättskipning samt moralisk tolkningsföreträde.

På något märkligt sätt kan inte regimen som sådan komma åt dem på samma sätt, som den politiska oppositionen eftersom man då går i klinch med majoritetsbefolkningens buddistiska tro.

Det finns ingen lösning just nu, men det som nått mig är att människor förmodligen kommer mana till kamp. Kamp är sällan något positivt men det är kanske enda sättet att bli av med den förtryckande militära regimen. Och det enda sättet att skapa en ny grund för landet. Där alla oavsett tillhörighet får möjlighet att påverka det politiska, ekonomiska samt geopolitiska systemet.

Den som lever få se. Om ni har ett intresse för Myanmar och hur de hamnade där hittar ni min Masteruppsats på: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1368075/FULLTEXT01.pdf

Där går jag igenom bakgrunden och de svårigheter landet då stod inför. Kan man öka kunskapen för landets situation tänker jag att det i viss mån kan bidra för ett ökat intresse.