Vi alla står inför vägval och det är inte alltid lätt att veta vad man ska och inte. Det är lite som att blicka ut över havet och se något oändligt och vackert. Det finns inte alltid svar, men det brukar falla på plats.

Det händer mycket i det yttre och det ser vi inte minst på det eskalerande våldet i Israel och Palestina. Jag tillhör en person som faktiskt inte kan ta ställning i konflikten, men förespråkar givetvis en tvåstatslösning och att våldet från båda sidor läggs ner. Det är inte lätt, men jag tänker att det skulle behövas mer kvinnligt ledarskap från båda sidor, för att kunna se nya lösningar.

Konflikten är svår, eftersom den ligger på så många nivåer med historiska aspekter som dels förvärrat konflikten. Det förekommer övervåld och sanktioner som är extremt hårda. Vi kan inte ställa konflikter mot varandra, men i denna konflikt är det inte meningen att vi ska ta ställning för den ena eller den andra parten. Utan det måste någonstans finnas en vilja från både Israels politiska elit, religiösa ledare och befolkning att samtala med varandra och motsvarande grupper på palestiniernas sida. Och inte minst måste det ske ett eld upphör.

År av spänningar och konflikter tär på människor. Verklighetsuppfattningen blir snäv och det är svårt att se möjligheter. Jag tänker också att den judiska befolkningen bär på så mycket smärta och sorg efter diasporan och slutligen förintelsen.

Kanske är det inte så konstigt att de slår tillbaka hårt, som vissa anser med tanke på vad de själva varit med. Förhoppningsvis kommer nya generationer som kan bryta sig loss från gamla mönster. Våga lita på sin omgivning och tro på det goda, sådant tar tid och jag förstår att lösningen på konflikten kommer göra likaså.

Tills dess hoppas jag att man istället väljer att se möjligheter, vågar sträcka ut en hand, glädjas och tro på att det finns en mycket vackrare framtid. En framtid där vi skapar något tillsammans med förståelse för olikheter.