Idag har jag haft en sådan där dag då jag redigerat min linkedin profil. Hittade mitt drömarbete idag, men insåg att mina meriter inte stämde överens trots att jag skulle klara arbetet ypperligt. En del skulle säkert ropa sök, men i den typen av organisation bör man dels vara yngre och enbart vara fostrad inom organisationen.

Låter kanske konstigt det där jag som ofta kanske skriver att man ska följa sina drömmar, men faktum är att det finns en stor åldersdiskriminering. Det blir svårt för mig som sent i livet kom på att jag skulle göra en förändring, men jag vet att det kommer att lösa sig. Däremot hade jag ett samtal med en vännina som upplevde just åldersdiskrimineringen som stor inte minst inom yrken som just handlar om mänskliga rättigheter.

Där ska man antingen vara formad inom organisationerna och vara under 33 år. Så, trots att man har ett gediget och välarbetat CV och har passerat 33 är man liksom borta. Kan anses vara problematiskt med tanke på vad kunskap från andra yrkesområden faktiskt kan tillföra. Själv, tycker jag inte det är en merit att ha varit inom samma ämbete under 20-30 år, eftersom vi alla mår bra av att utmanas och förändras.

På tal om drömmar köpte jag mig något för ett tag sedan som jag länge längtat efter. Och jag vet vad många kommer tycka nämligen att det är dyrt och överdrivet. Men jag går ju som sagt inte i de spåren längre utan följer mitt hjärta och det jag älskar.

Jag älskar mode och kläder. Ofta dyra, men det är ju inte så att jag alltid har haft den möjligheten, men nu hade jag det. Jag investerade nämligen i ett par Hermes sandaler och vet ni vad de satt som en smäck. Så, lyckligt tassar jag fram med dem och tittar med beundran på det genuint fina hantverket. Lycklig och tacksam för att jag kunnat infria en sådan önskan och tro nu inte att det vore möjligt utan hårt slit. För det ligger mycket arbete bakom, vill jag säga så att ingen mot förmodan skulle sätta i halsen.

Nej, Hermes sandalerna är så långt borta från dammiga folketshuslokaler och LO kollektiv man kan komma. Men inget är ju som sagt hugget i sten och är beroende av förändring. Så, nästa tillfälle kanske det är dags att trä på de grymt vackra sandalerna och slänga LV väskan över axeln för att gå in i ett Folketshus, bara för att göra ett statement att det kanske är dags för en förändring av normen av den annars så trofasta arbetarens look. Jag är ju trots allt en arbetare jag med trots allt😉