Det är verkligen en sanning. Ofta arbetar jag starkt med tilliten och tilltron. Att drömma och att hoppas har alltid varit en del av mig. Faktum är att drömmandet hjälpt mig mycket, men även också gjort att jag valt att inte vara här och nu.

Att allt tar tid och att det är dags att vänta är en ytterligare sanning, men faktum är att det inte alltid är så lätt att förhålla sig. Idag är en sådan där dag då jag verkligen undrar när kugghjulet ska förankras och resan framåt ska börja.

Att förberedelserna pågått länge är ingen underdrift. Så det jag önskar av Universum är helt enkelt tecken på att det fortskrider. Att dagarna ska gå i rasande takt och att jag snart ska få öppna dörren till allt det nya.

Så med andan i halsen försöker jag samla mig. Finna mitt inre och inse värdet av att få stanna upp. Allt har sin tid och kommer när tiden är inne. Tålmodigt sitter jag har och väntar. Funderar lite över den politiska representationens fördelar och nackdelar . Redo att om en stund slå upp Laptopen och finna inspiration.

Att låta fingrarna svepa över tangentbordet, referera, analysera och minnas att varje text som skapas är ett verk. Ett verk att minnas, men som ofta faller i glömska. Det är många ord som blandas och mixas, för att slutligen bilda en sammanhängande text, med information om hur den politiska representationen kom till, vad som påverkade den och vilka grupper som gynnades.

Svaret är liksom givet, nämligen den politiska eliten. Att arbetarna lyckades en gång berodde på organiseringen, men även borgarna som ville ha förändring. Slutligen blir resultatet givet att makten alltid har gynnat de som redan haft den. De har skrivit sina policys, som så att säga skrivit in de assymetriska förhållanden i ramverken.

Ett resultat av det är därmed att politisk vilja och förändring av systemet också kräver tålamod. Tänk vad spännande det hade varit om vi precis som Rosseau hade ansett att lottning varit det enda rätta alternativt för en trovärdig politisk representation.

Splittrade tankar så här en torsdags kväll.