Jag låter blicken flacka fram och tillbaka. Ser vågorna som sakta slår in mot land. Ett lagom skvalpande medan fotstegen skapar ett mönster i sanden. Här är jag här och nu, fast i mitt inre. Lugnet och tankarna speglar min omvärld.

Att solstormarna påverkat under natten är intressant. Att människan här på jorden tycks tro att den har all makt, när den nästan är obefintlig. Där vid havet finner jag min egen sanning. Den som berättar att jag liksom du skapar vår verklighet. Att jag längs med kustbandet inser att det kommer inifrån och inte från det yttre.

Jag lutar mig tillbaka och inser att det är det inre arbetet som liksom är det viktiga. Att jag bit för bit kommer tillbaka till mitt sanna värde och min sanning. Att dagarna då jag lät det yttre vara en sanning. En sanning som snarare berättade om ett fullständigt misslyckande. Där inget smink i värden eller märkeskläderna kunde dölja det sanna självföraktet.

Ett självförakt som sakta åt mig levande. Människorna runt omkring speglade också föraktet och det sanna värdet bröts ner. Idag blir jag mest trött när jag blickar tillbaka. Det var ingen annans fel, utan endast en reflektion på vad det inre sade.

Dagarna och de senaste året av stillhet har gett resultat. Jag står kvar men i en helt annan skepnad. Andras tyckande är inte längre viktigt. För vem kan tala om vad någon annan ska göra när man aldrig gått i dennes skor.

Sakta reser jag mig upp. Nya fotsteg och mönster ska tryckas ner i sanden. I horisonten nalkas något nytt. Först ska allt det som ska avslutas göra det. Tacksam för alla människor och erfarenheter jag fått. Tacksam för att jag ska uppleva det nya som speglar mitt inre på ett mycket vackrare och sannare sätt.

Tack, för att just du hittat hit❤️