Att återvända till något som skapar sann glädje är i enighet med hjärtats röst. Idag har fingrarna tryckt ner tangenterna. Sanningen träder sakta fram och den speglar även i detta sammanhang den yttre verkligheten.

I Dagarna går masspartiet till kongress. Där den internademokratin ska få spelrum. Där det liksom ska bli en reflektion att allt sker demokratiskt. När fingrarna sveper över tangentbordet, inser jag någonstans att masspartiet behöver finna nya vägar. Det kan inte längre vara den där lilla eliten som ska styra vad medlemmarna ska tänka.

Att masspartiet som sådant inte längre kan lita på att man vinner röster pågrund av att det är nedärvt. Faktum kvarstår också att frågan är hur länge det håller ihop. För mitt inre ser jag bilden av ett sjunkande skepp. Där de egna viljorna slår rot och säger vi kan inte längre anpassa oss efter oligarkerna i partiledningen

I det yttre ser jag missnöjet öka och även om det håller genom kongressen och en viss tid därefter är masspartiets dagar räknade. Det behövs något nytt och att man kan möta livet med nya perspektiv. Det ser jag även efterfrågas inifrån den interna partidemokratin.

En demokrati som kanske inte längre speglar människornas sanna vilja. En vilja som manar till förändring och en vilja att förändra det som är sjukt. Att sitta så länge i maktställning skapar mönster och strukturer, som kanske behöver brytas loss. I min sanning kommer masspartiet att brytas sönder. Kvar kommer delar av det som var bygga upp något nytt, som faktiskt speglar människors sanna visioner.

Det är alltså dags för något nytt i horisonten och medan jag väntar ägnar jag min tid till skrivande om representation och policyskapande. Vad kan vara mer intressant så här en regnig tisdag.

Ta hand om er!