Idag när jag gick med knarrande steg i den bistra kylan med solen lysande, fylldes mitt hjärta av djup tacksamhet. Man skulle kunna tänka att det är något att ta för givet och visst har tacksamheten fått mer utrymme. Så har det dock inte alltid varit. Det fanns en tid då jag var rädd för att känna tacksamhet, eftersom de under mitt liv här på jorden inneburit förlust.

Slutet av 2021 fyller jag mitt hjärta med kärlek och tacksamhet, för att jag klarat av de två senaste åren. Då jag har tvingats att möta och ta hand om allt det mörka. Då dagar att ta sig upp ur sängen varit det största att bestiga.

Jag är så djupt tacksam för alla dagar vid havet, som gett mig tid till återhämtning. Jag är djupt tacksam för att jag mot alla odds klarat av att både arbeta och studera. Det leder mig i vår fram till en stor dröm. Jag har blivit bättre på att ta hand om mig själv och vara tacksam för den jag är. Att det är jag som står i min sanning.

Energin är tillbaka och mitt fulla fokus handlar om att njuta av dessa dagar. Att känna tacksamheten för att vi firat en jul som var oerhört glädjefull. Att bordet var dukat och maten fint upplagd. Jag har mött människor i år som fått mig att inse mitt sanna värde. Jag har också aktivt tagit ansvar mot mig själv genom att välja bort de som inte sett det.

Vägen till denna punkt var arbetsam, men jag hade inte velat vara utan den. Tacksam, för att universum tvingade mig tillbaka till skolan. Där jag mött motstånd, men framförallt där jag fått hela och läkas bland några få personer som varit viktiga för mig.

I universum finns inte tid, men jag tänker att 2022 öppnar dörrarna till något nytt. Då det blir dags att vända det där bladet jag så länge väntat på. Dock kvarstår all tacksamhet och känslan av att allt sker av en mening. Jag blickar in i granens ljus, fylls av värmen och gemenskapen. På platsen jag nu sitter har jag bott i hela 20 år. 20 år av minnen och glädje, förändring och traditioner.

Mycket har förändrats men känslan när jag genom köksfönstret ser de snöbeklädda tallarna och talgoxarnas färd i luften. Symboliserar en stor trygghet och grund, som jag fått bygga upp. Med tacksamhet fyller jag mitt hjärta för att jag fått bo här i 20 år. Följt mitt barn och idag när jag satt i soffan stod en yngling leende i hallen. En påminnelse om alla dessa härliga människor som passerat tröskeln.

Hur de utvecklats och gått sina egna vägar, men mer en gärna återvänder för ett litet samtal. Så med de avslutande orden vill jag sprida tacksamheten för allt det fina som vi alla har i våra liv. Att det är värt resan att möta det mörka samt att läka och hela det som behövs. Att det får ta tid och att allt sker när det ska. Tacksam ❤️