Jag läste precis dessa rader och Sarah Dawn Finers textrader spelades upp inom mig. Därför går jag här och nynnar den tyst för mig själv medans mina fingrar rör tangenterna. Någonstans djupt där inne känner jag hur livet och glädjen att leva har återvänt.

Under veckan som gick gjorde retrograden av vår budbärare sig till känna. Efteråt undrade nog samtliga inblandade vad som hände. Det var behövligt med den här utrensningen och jag stängde dessutom en dörr för att istället bege mig ut på en okänd samt obeprövad väg. Dock väntar jag med att ta det avgörande steget till Merkurius går framåt, för att undvika eventuella missuppfattningar.

Att veta vad som ska ske är inte alltid en fördel och även om jag vetat under många år har kontrollbehovet och den bristande tilliten bidragit till en känsla av nederlag. När det inte riktigt blivit som jag tänkt, även om jag innerst inne vet att det är under kontroll. Jag har mer tillit idag än någonsin och dessutom passar jag på och njuter av det fina jag har här och nu.

Det går alltså inte att skynda på något utan det kommer när det ska helt enkelt. Det är dock så skönt för även om denna retrograd ska stöta och blöta gamla saker, som behöver komma upp till ytan ytterligare en gång för att slutligen försvinna. Finns det nu ett stort glädjande hopp som gror.

Nu ser jag ljuset i tunneln och vet att det är dags för nya tider. Att det är dags att gå vidare mot nya mål. Dessutom är jag inte längre rädd för några går vid min sida och min själ ler av glädje och eurfori för allt det vackra och underbara som ska möta min egen spegelbild.

Tack❤️