Det är en stor sorg som infinner sig när Sverige med Magdalena Andersson i spetsen ansöker om ett Nato medlemskap. Att följa en opinon som baserat en vilja att gå med i en vapenallians är inget annat än oansvarigt.

Att kasta Sveriges neutralitet i botten på Östersjön, för att följa en gruppering som anses ha mer rätt än andra. Att vara ledare kräver mod och inte minst sunt förnuft. Socialdemokrater vittnar om hur de har tystats när de varit kritiska mot Nato medlemskapet.

Att låta Turkiet avgöra Sveriges öden och förehavande. Ett land utan demokratiska spelregler. Med en ledare som kan liknas vid en tyrann. Det är alltså helt okej att samarbeta med en sådan, för så länge den socialdemokratiska toppstyrningen baserar sina beslut på rädsla är det alltså okej.

Allt för att vinna ett val. Då kan man liksom sälja sin själ och allt det man en gång stod för. Nämligen budskapet om fred och samarbete, vilket givetvis var värdefullt och viktigt. Något som jag ansett att många av företrädarna stått för.

Jag vet att många kloka håller med och när partitoppen nu fattat beslutet. Inser jag än mer hur klokt det var av mig att lämna partiet. Kanske ska jag istället lägga min tid på att engagera mig i svenska freds.

Något behöver göras för att balansera upp detta felaktiga beslut. Det finns förmodligen även risk att beslutet som sådant kommer sätta oss på prov. Min mormor upplevde tre krig under sin livstid. Varav det ena skadade hennes make svårt och gav men för livet. En familj prövad av splittring och sorg, som påverkade flera generationer.

Visst var han en skidlöpare som stod upp mot ryssen, men priset var givetvis högt. Just där och då fanns inget val, men Sverige och Finland kan göra val idag. Det de gör nu är inte kloka beslut utan de är endast baserade på rädsla.